Ni minns säkert att jag visade er en bit av min berättelse för några dagar sen? :)
Nu tänkte jag låta er läsa hela. Den är äntligen klar, den blev dock kortare än jag trodde. ^^ Men det är alltid något.

Kommentera vad ni tycker om den! :D Hiss eller Diss?
Nu kör vi:

¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ”‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾

Kära dagbok. Idag är min sista dag här i Göteborg. Imorgon flyttar vi till Nyköping. Jag kommer nog inte tillbaka på ett tag. Jag kommer att börja i en ny skola och börja om från början. Man vet aldrig, det kanske blir bra. Men det kommer bli tomt och jag kommer att sakna allt så! Detta är det sista jag skriver... Lev i frid Göteborg! Amelia.

Oskar:
Skolklockan ringer, det är en måndag i maj och alla rusar in. Själv tar jag det lugnt, jag har aldrig varit en sån där persom som stressar fastän jag är en ganska otålig av mig. Oskar heter jag föresten, det kanske är bra att veta. Jag själv tycker att jag är en schyst kille, medans många andra ser mej som lite konstig. Jag har inte sport och dataspel som intressen, så som alla andra killar. Nej, det är inte min grej, jag gillar att lösa mysterier.
Okej, de mysterier som jag löst har mamma satt ihop när jag var liten. Så som att en kaka var borta från kakburken och... ja, ni förstår. Det händer inte så mycket i mitt liv egentligen.
Men idag har jag en konstig känsla av att något kommer att hända. Jag vet inte vad, och inte när. Men det är något annorlunda över denhär dan. Jag vet ju inte, men jag har alltid haft en känsla för vad som komma skall om man säger som så.

Amelia:
När jag kom till den nya skolan den morgonen hade jag en konstig känsla. Jag vet inte riktigt vad det var, inte oro och inte glädje, det var något annorlunda som jag aldrig känt förut. Min nya klassförestondare, Maria, visade mig hemklassen. Den var rätt stor och liksom hård på något sätt.
Maria gav mig några böcker och förklarade kort hur regler och tider fungerade. Så ringde klockan. Jag hörde hur folk rusade i korridoren. Jag satte mig mer och väntade på mina nya klasskompisar. Nån minut senare kom de skrattande in. De tystnade när de såg mig.
Sist in var en kille. Han såg bekant ut, som om jag hade känt homom hela livet. Han såg betraktande på mig en bra stund, jag undrar vad han tänkte...

Oskar:
När jag kom in i klassen satt en ny tjej på pallen brevid katedern. Hon hade ljust, långt hår och bruna ögon. Jag vet inte riktigt vad som hände, men allt liksom stannade upp. Hon var så bekant.
Om jag inte skulle ha den IQ ja har, skulle jag trott att jag känt henne hela livet. Amelia... jag har aldrig hört det namnet förut. Det är ett fint namn.
Vi hade inte så seriösa timmar, vi lekte lekar och pratade så att vi skulle lära känna henne bättre och så tvärt om. Det var faktist riktigt roligt, och jag tror att vi alla lärde känna henne rätt så bra. Jag känner på mig att vi kommer bli vänner. Det hoppas jag i alla fall.

Kära dagbok. Detta blir ett nytt kapitel i mitt liv. Idag började jag i den nya skolan och det var faktiskt roligare än jag föreställt mig. Jag har hamnat i en underbar klass, en perfekt blandning av humor och allvar. Vi lekte mest bara lekar och pratade idag. Men jag lärde känna dem alla bra. Det är en kille, Oskar heter han, som intresserade mig mest.
Alltså, det var något så bekant med honom. Hans bruna spretiga hår, och hans blå ögon. Hans sätt att prata och hans fina leende. Jag säger inte att jag är kär, det är jag inte. Men bekant var han. Han gillade föresten också mysterier, man vet aldrig... vi kanske blir bra kolleger en dag. Två deckare som löser mysterier tillsammans, hur kul skulle inte det varas? Amelia.

¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ”‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾¯ “ ♥ ” ‾

© Man får inte kopiera texten! ©